Vill inte mer, orkar inte. Det enda som jag vill nu är att försvinna, för gått. Så att alla slipper mig. Sårar bara folk iallafall. Dom klarar sig bättre än dom gör med mig. Vill inte mer.
Andra verkar vara så glad och lyckliga hela tiden. Varför kan inte jag också få vara det? Gamla minnen som kommer fram och förstör mig, men dom minnerna är dom som gjort mig till den jag är idag. Skulle jag inte ha dom minnerna så skulle jag inte bli den jag är nu. Glad för det. Men vill inte ha minnerna i huvudet längre. Dom orden som folk sa till mig, om mig och till andra, dom sårar mig än idag. Vad dom gjorde mot mig förkrossar mig. Trodde dom var mina vänner, men så var det inte. Dom fejkade mot mig. Fejk. Allt var fejkat.
Sen den kvällen i somras. Vill inte tänka på den, men den kommer att förfölja mig resten av livet, den får mig att känna mig otrygg i mörkret hemma i stan. Känns inte speciellt bra. Vet att den kommer att hända igen, kanske inte mot mig, men mot andra. Tanken över att andra kommer må lika dåligt, eller sämre än mig, bara det får mig att må sämre nu.
Jag som hade börjat glömma allt detta, men allt kommer alltid fram igen, så är det bara.
Finns så mycket mer som trycker ner mig och får mig att må dåligt. Men orkar inte skriva ner allt, plus att jag inte vill att allt ska komma ut heller. Vet bara att jag inte orkar så mycket mer just nu.